Foto: från öppna källor
Dessa vanligaste släktskapsscenarier förstör den känslomässiga kontakten mellan generationerna och leder till kyliga relationer
Mor-barn-relationen anses vara en av de viktigaste relationerna i livet, men även den utvecklar ibland sprickor. Vuxna barn kan bli kallare, ta kontakt mer sällan eller helt ta avstånd. Detta sker inte plötsligt, utan det är oftast specifika psykologiska problem som ligger bakom beteendet och som har byggts upp under många år. Det är viktigt att inse att detta avståndstagande nästan aldrig är en handling av otacksamhet, utan snarare ett behov hos det vuxna barnet att skydda sig självt.
Överdriven kontroll
När ett barn växer upp i en miljö med överdriven kontroll – med ständiga kontroller, råd om ”vad som är bäst”, kritik och intrång i det personliga utrymmet – utvecklar det ett inre motstånd.
I vuxen ålder börjar sådan kontroll uppfattas som ett hot mot självständigheten, så personen drar sig automatiskt tillbaka för att sätta sina egna gränser. Oavsett hur mycket kärlek det finns, tar kontrollen överhanden.
Emotionella påtryckningar och manipulation
Fraser som ”Jag gjorde allt för dig”, ”Du kan inte göra någonting utan mig”, ”Hur kan du göra så här mot mig?” – lämnar ett djupt intryck. Det är manipulativa sätt att få uppmärksamhet och får barn att känna sig skyldiga snarare än älskade.
I vuxen ålder försöker de undkomma detta tryck och väljer avstånd som ett sätt att upprätthålla sin känslomässiga balans.
Underlåtenhet att känna igen känslor och nedvärdering av upplevelser
Många människor växte upp i familjer där det inte var brukligt att diskutera känslor. De fick ständigt höra följande ord från sina föräldrar:
- ”Hitta inte på det.”
- ”Andra lever värre.”
- ”Var inte svag.”
På så sätt bildas uppfattningen att mamma inte är ett stöd och inte är en person som man kan prata uppriktigt med. I vuxen ålder vill man inte öppna sig för dem som aldrig har bekräftat ens upplevelser, så relationerna blir ytliga eller försvinner helt och hållet.
Föräldrarnas roll för sin mamma
I vissa familjer tvingas barnet redan från tidig ålder att bli ett psykologiskt stöd för mamman: lyssna på problem, lugna ner henne, ta på sig ansvar som hon inte borde ha behövt bära.
I vuxen ålder tröttnar en sådan person på den ändlösa rollen som räddare och väljer avstånd för att starta sitt eget liv i stället för att ändlöst ta hand om sin mamma.
