Foto: från öppna källor
En psykolog har förklarat vilka psykologiska mekanismer som gör att man blir förälskad i sin partners potentiella snarare än faktiska beteende
Vissa människor stannar inte kvar i relationer för att de är genomgående bra, utan för att de verkar nästan bra. Då missar man ofta huvudpoängen – när man förälskar sig i vad en person kan bli, fäster man sig ofta vid en framtidsfantasi snarare än vid nuets verklighet. I sin artikel för Forbes listade den amerikanske psykologen Mark Travers fyra anledningar till varför människor ständigt ”väntar på kärleken” samtidigt som de lever kvar i olyckliga relationer.
Enligt honom visar forskning att: attraktion till potentiellt snarare än faktiskt beteende ofta formas av förutsägbara kognitiva och känslomässiga mekanismer som starkt påverkar romantiska beslut.
Och här är de skäl som han listade:
- Hjärnan överskattar orealiserad potential (särskilt när det gäller kärlek). Människans motivationssystem är särskilt känsliga för förväntan. Dessutom frigörs dopamin ofta i högre grad i väntan på en belöning än när den erhålls. Detta innebär att föreställda framtider kan ha en starkare känslomässig inverkan än faktiska upplevelser.
- Attityder från barndomen förvandlar instabilitet till kärlek. Anknytningsteorin hjälper oss att förstå varför vissa människor är särskilt sårbara för detta scenario. Personer med en ängslig anknytningstyp är mer benägna att fokusera på tecken på möjlig intimitet snarare än på en partners stabila lyhördhet. När omsorgen i ett förhållande är inkonsekvent förblir den ängsliga personens anknytningssystem ständigt aktivt och hopp blir ett sätt att självreglera. Tron på att ”saker och ting kommer att bli bättre” gör relationen uthärdlig i nuet, även om behoven inte är tillgodosedda.
- Kognitiva förvrängningar gör potential till ”bevis” för kärlek. Det finns flera välstuderade kognitiva snedvridningar som gör att en person håller fast vid en bild av vem en partner skulle kunna vara istället för vem de är varje dag. Sammantaget gör dessa snedvridningar potential inte en hypotes, utan förmodligen bevis.
- Emotionellt arbete är ett substitut för kärlek. Ett annat viktigt inslag i detta mönster är att ta ett överdrivet stort ansvar för att relationen ska lyckas. Forskare har visat att människor som tar på sig ansvaret för att reglera känslor, lösa problem och ”utveckla” sin partner ofta känner mer tillgivenhet än partnern. En paradox uppstår: ju mer ansträngning en person lägger ner på att hålla fast vid ett förhållande, desto mer meningsfullt verkar det för honom. Hans eller hennes eget arbete blir ett ”bevis” på känslornas djup.
Travers betonade att det ur ett psykologiskt perspektiv är beteendet som är den mest tillförlitliga indikatorn på förmågan att skapa relationer. Relationsforskning har konsekvent visat: konsekventa mönster av lyhördhet, pålitlighet och känslomässig tillgänglighet är mycket mer exakta indikatorer på tillfredsställelse i relationen än avsikter eller ord.
